Regeringen har föreslagit vissa viktiga grundlagsändringar. I proposition 1993/94:115 föreslås bl.a. att ordinarie val till riksdagen skall hållas vart fjärde år. I proposition 1993/94:114 lämnas förslag till vissa grundlagsändringar inför ett eventuellt svenskt medlemskap i EU.

Båda förslagen har blivit föremål för kritik och debatt. Förändringen från treårig till fyraårig valperiod avses träda i kraft den 1 januari 1995. “Det betyder att valperioden blir fyra år redan efter 1994 års val” skrev regeringen.

Docent Karl-Göran Algotsson har påpekat att valet i år sker enligt nu gällande regler, dvs. riksdagen väljs för en period av tre år. “Ändringen som tänks träda i kraft den 1 januari 1995 avser en redan vald riksdag. I efterhand förlängs dess mandatperiod med ett år.” (Svenska Dagbladet den 2 april 1994). Algotsson talar därför om “retroaktiv grundlagsstiftning”.

Ordföranden i konstitutionsutskottet (KU) Thage G. Peterson har försvarat att ordinarie riksdagsval hålls 1994 och 1998. Han skriver att det blir “inte aktuellt att tillämpa bestämmelsen om när nästa ordinarie val skall hållas, förrän den tidrymd den anger – det må sedan vara tre eller fyra år – har löpt till ända” (Svenska Dagbladet den 14 april 1994). Peterson hänvisar till att folkstyrelsekommittén i sitt betänkande hade samma uppfattning (SOU 1987:6 s. 263 f.).

På goda grunder kan man dock hävda att folkstyrelsekommittén, regeringen och KU inte har visat tillräcklig respekt för grundlagen. När det gäller grundlagsstiftning står det i regeringsformen (8 kap. 15 §):

“Grundlag stiftas genom två likalydande beslut. Det andra beslutet får ej fattas, förrän det efter det första beslutet har hållits val till riksdagen i hela riket och den nyvalda riksdagen har samlats.”

Det betyder att det vid 1994 års riksdagsval inte fanns något slutgiltigt beslut om att förlänga valperioden till fyra år. Bestämmelsen i 3 kap. 3 § regeringsformen om att ordinarie val till riksdagen förrättas vart tredje år har inte ändrats. Nästa ordinarie riksdagsval skall således hållas 1997.

Grundlagarna måste tillämpas med stor omsorg. Det särskilda formkravet för beslut om grundlagsändring avser att skapa en viss garanti för att avgörande ändringar av statsskicket kan genomföras bara om en stabil majoritet bland väljarna godtar dem (Grundlagberedningen, SOU 1972:15 s. 119). Beredningen tillade: “Av särskild betydelse är att tidsutdräkten är ägnad att hindra förhastade ändringar, t.ex. sådana som eljest skulle kunna tvingas fram genom påtryckningar utifrån”.

Det har påpekats – bl.a. av Thage G. Peterson – att beslutet om att förlänga mandatperioden till fyra år har fattats i bred politisk enighet. Formkraven i grundlagen får dock inte åsidosättas även om det skulle föreligga total politisk enighet. Det är också svårt att förstå att det föreligger en sådan brådska att övergå från treåriga till fyraåriga mandatperioder att man vill ta risken att anklagas för grundlagsmanipulation.

Det är ett faktum att när valet förrättades den 18 september 1994 hade grundlagen inte ändrats. Därmed gäller den hittillsvarande mandatperioden på tre år. Ordinarie val till riksdagen bör således hållas 1997 och därefter år 2001 – efter ett slutligt beslut av den riksdag som valts i höst.

LO-Tidningens chefredaktör Martin Lindblom har i Aftonbladet den 15 april 1994 riktat hård kritik både mot sättet för att införa fyraåriga valperioder och mot formerna för svensk EU-anslutning. Regeringen har i proposition 1993/94:114 föreslagit att riksdagen kan överlåta beslutanderätt till EG, om minst tre fjärdedelar av de röstande riksdagsledamöterna stödjer detta. I en särskild övergångsbestämmelse sägs dock att om riksdagen har godkänt avtal om Sveriges anslutning till EU sedan folkomröstning i hela riket ägt rum i frågan får riksdagen fatta beslut om överlåtelse av beslutanderätt till EG utan tillämpning av de regler om visst flertal som annars föreskrivs. Grundlagsutredningen inför EG motiverade detta med att den folkvilja som kommit till uttryck i folkomröstningen inte får äventyras genom krav på kvalificerade beslutsformer. Om svenska folket i folkomröstningen har sagt ja, är det inte rimligt att begära tre fjärdedelars majoritet i riksdagen. (Om folkomröstningen resulterar i en nej-majoritet, blir ingen överlåtelse av beslutanderätt aktuell).

Lindblom hänvisar till de nuvarande reglerna i 10 kap. 5 § regeringsformen om att beslutanderätt kan överlåtas endast om fem sjättedelar av de röstande riksdagsledamöterna godkänner detta. Denna regel är emellertid inte tillämplig, eftersom den nu gällande grundlagsbestämmelsen bara tillåter överlåtelse av beslutanderätt “i begränsad omfattning”. Det är just därför som det behövs en ändring i regeringsformen för att beslutanderätt skall kunna överlåtas till EG. På denna punkt är den av grundlagsutredningen och regeringen föreslagna ordningen invändningsfri.

Däremot kan det ifrågasättas varför överlåtelse av ytterligare beslutanderätt till EG – efter en eventuell svensk anslutning – bara skall kräva tre fjärdedelars majoritet. När det gäller andra internationella organisationer krävs ju fem sjättedelars majoritet trots att beslutanderätt i sådana fall bara får överlåtas “i begränsad omfattning”.

(Artikeln var införd i Förvaltningsrättslig tidskrift nr 4-5/94).