Nästan hela 1900-talet fick Malte Pripp uppleva (han var född 1901 och dog 1999). 1931 anställdes han som attaché på UD, och hans sista post var som ambassadör i Lima 1959-1962.

Maltes farfar hade grundat Pripps Bryggeri i Göteborg. Malte tog en jur. kand.-examen och tjänstgjorde som attaché i Helsingfors, London, Prag, Moskva, Berlin, New York och Wellington. Under andra världskriget var han förste legationssekreterare i Shanghai från hösten 1940, chargé d’affaires där från januari 1941 till december 1944 och vicekonsul 1944-1946.

Efter kriget var Malte Pripp legationsråd i Sofia 1946-1947 och i Moskva 1947-1948. Han var byråchef på handelsavdelningen 1948-1953, därefter envoyé i Djakarta 1953-1956, beskickningsråd i London 1956-1959 samt ambassadör i Lima 1959-1962.

Manuskriptet ”I Kina under andra världskriget” skrev Pripp i mitten på 1960-talet. Det är på 18 sidor i tryck och har publicerats i Bengt Johanssons bok ”Shanghai; Svenskars liv & öden 1847-2012 (2012). Johansson, som var generalkonsul i Shanghai 1996-1999, fick manuskriptet av Pripp när de träffades i Pripps lägenhet på Söder 1996.

Från Wellington fick Pripp åka med olika fartyg för att efter fem veckor anlända till Shanghai, där han skulle bli chef för beskickningen. ”Värmen var tryckande trots oktober. Jag frågade mig med viss oro vad som väntade mig i detta fjärran land. Krig i Stilla havet kunde bryta ut när som helst. Det fanns en stor svensk koloni i Shanghai och flera hundra missionärer spridda över Kina, många på utsatta platser.”

Pripp var ackrediterad hos regeringen i Chungking långt inne i landet, dit Chiang Kai-shek hade dragit sig tillbaka. ”I Shanghai kunde man inte få en god uppfattning om läget i det fria Kina. Jag skrev en del rapporter, men verksamheten var mest konsulär. Då genom en traktat med Kina svenska medborgare där åtnjöt exterritorialrätt kunde de i såväl brott- som civilmål såsom svarande endast dömas av konsulardomstolen i Shanghai. Såsom konsulardomare upptog domstolsarbetet åtskilligt av min tid. — Märkligt nog hände det aldrig att något domslut överklagades, och icke heller kom några anmärkningar från Svea Hovrätt, dit protokollen sändes. År 1945 upphörde exterritorialrätten, så jag blev Sveriges sista konsulardomare.”

”Tidigt på morgonen den 8 december 1941 väcktes jag av en telefonpåringning av en svensk som bodde vid floden. Han sa att japanerna hade öppnat eld mot de engelska och amerikanska kanonbåtar som låg förtöjda ute på Wangpoo och sänkt en engelsk. Det oväntade japanska inträdet i kriget hade alltså börjat. På väg till kansliet som låg vid floden sågs japanska trupper och stridsvagnar. The International Settlement hade ockuperats utan motstånd. Shanghai Club hade gjorts till högkvarter för japanska flottan och bensinstationerna hade stängts. Vårt arbete ökades kraftigt och fick delvis annan inriktning.”

”Redan före Stillahavskrigets början hade svenska sjömän som fastnat i olika östasiatiska hamnar kommit till Shanghai och så småningom uppgick deras antal till omkring 100. Meningen var att de snarast skulle hemsändas med fartyg eller genom Sibirien. Flera gånger instruerades vi att förbereda deras avresa, men det hakade alltid upp sig. Det var ett problem att ta hand om dessa unga män i en orientalisk storstad. Vår första tanke var att hyra ett hus och där logera dem. Detta ville de ej höra talas om utan insisterade på att få bo enskilt, ibland med någon rysk eller kinesisk väninna. De fick kontant understöd, som vi gärna skulle ha gjort högre, men instruktion från U.D. manade till återhållsamhet. — Dessa sjömän var ett ständigt bekymmer under fyra år.”

”Kriget ledde till att vi fick skyddsmaktsuppdrag. Det började med Belgien, så följde Norge, Grekland, Frankrike och ytterligare några länder. Av våra skyddslingar sattes omkring 800 belgare och några norrmän i interneringsläger, som utgjordes av skolor och fabriker.” — ”Där fanns ett 50-tal finska sjömän i Shanghai, som hade ett mycket knappt understöd hemifrån. När vi fick hand om de finska intressena lyckades vi få detta understöd något höjt, och då många var eländigt klädda skaffade vi dem en del kläder.”

”De olika missionssamfunden hade fördelat sin verksamhet till skilda delar av landet. Medan baptister i Shansi och Svenska Missionsförbundet i centrala Kina lämnats ifred av japanerna, hade pingstvännerna och Örebromissionen, vilka verkat i Nordkina, tvingats lämna ’fältet’. Ett femtiotal tillhörande dessa samfund levde nu i Peking. De längtade tillbaka till sina stationer men sökte tröst i bönestunder ock kaffe. Jag deltog i deras sammankomster och brukade ha en mottagning på mitt hotell.”

”I slutet av januari (1946) fick jag besked av U.D. att jag skulle fara hem. Det kändes gott. — Under färden ut ur Kina tänkte jag på mina år där och jag fann att jag hade varit nöjd med mitt liv, och det enda jag beklagade var att jag ej sett mer av det stora landet och knappast träffat några bildade kineser. Dessa hade till största delen lämnat Shanghai, och de kvarvarande vågade inte ha med utländska diplomater att göra.”

Pripps hemresa gick med flyg via Calcutta, Karachi, Kairo samt Augusta på Sicilien till Poole nära Southampton.

”Jag fortsatte snarast möjligt till Stockholm och efter att ha besökt U.D. och träffat anhöriga for jag till Siljansborg i Dalarna och hade några sköna veckor med skidåkning, utfärder, god mat och trevlig samvaro.” Så avslutade Malte Pripp sina minnesanteckningar.