Finn Bergstrand

2021 gav Finn Bergstrand (född 1932) ut sin självbiografi ”Eftertankar”. Den är trevligt skriven och ger inblickar i hur ett diplomatliv kan se ut.

Bergstrand växte upp vid Kalmarsund. Fadern var provinsialläkare i Söderåkra. När Finn var nio år gammal skilde sig föräldrarna, och han följde med mamman till Gränna. 1952 tog han studenten i Katedralskolan i Lund. 1957 blev han pol. mag. vid Lunds universitet och 1961 fil. lic. i statskunskap. I Lund var han därutöver kurator i Smålands nation, styrelsemedlem i Utrikespolitiska föreningen liksom i Lunds studentsångförening.

Under åren 1960-1961 tjänstgjorde han, vid sidan om studierna, som notarie i Riksdagens konstitutionsutskott. I juni 1961 antogs han som attaché på UD. Hans första utlandspost var på ambassaden i Washington 1962-1964. Där upplevde han bl.a. Kubakrisen hösten 1962 och mordet på president Kennedy i november 1963. I Beirut, där han sedan tjänstgjorde 1964-1966, hade han en ökänd chef.

Sommaren 1966 återkom Bergstrand till Stockholm som kanslisekreterare på Pol 2. 1967-1971 var han internationell sekreterare i Riksdagen. 1971 kom han till Canberra, där Per Anger var en omtyckt chef. 1975-1980 tjänstgjorde han vid den svenska UNESCO-delegationen i Paris. Han var ambassadör i Maputo (Moçambique) 1980-1983. Han skriver i sin bok om konflikten med biståndsavdelningen på ambassaden. Vid förstamajfirandet i Maputo 1981 var han tillsammans med övriga ambassadörer närvarande vid den sedvanliga paraden längs en av huvudgatorna. Bergstrand skriver: ”Plötsligt fick jag se ett par bekanta ansikten från ambassaden. Längst fram under parollen ”Ner med den amerikanska imperialismen” gick med höjda knutna nävar två Sida-utsända och med diplomatpass försedda svenska tjänstemän. Min granne, den västtyske ambassadören, knuffade mig i sidan. ”Det här kan du väl inte acceptera!”. Nej det kunde jag inte. — Jag rapporterade incidenten till UD, men Sida var på den tiden fortfarande en stark institution och de radikala rösterna där hade sina motsvarigheter också i UD. Efter lång väntan fick jag från personalledningen svaret. ”Du vet hur det står till här. Du har naturligtvis alldeles rätt, men låt saken bero, det är bäst så.”

Bergstrand skriver även om de galna åren på UD under 60- och 70-talen. Politiseringen inom departementet spred sig. Det blåste nya vindar, från vänster och från delar av regeringskansliet.

1983 blev Bergstrand Stockholmsbaserad ambassadör i sex länder: Seychellerna, Comorerna, Mauritius, Madagaskar, Somalia och Sydjemen. De fyra första var turistparadis med ambitioner att få motta svenskt bistånd. Somalia och Sydjemen var ”besvärliga”, såväl vad gällde regimen som levnadsförhållanden och klimat. Under ett besök i Sydjemen i januari 1986 utbröt ett inbördeskrig där Bergstrand tillsammans med ett hundratal andra utlänningar på sitt hotell kom i centrum för gatustriderna. Efter fem dagars isolering skedde en internationell hjälpinsats under några timmars vapenstillestånd. Västliga och sovjetiska fartyg väntade på redden och plockade i gummibåtar upp de utlänningar som tagit sig ner till stranden och simmat ut i vattnet. Av en tillfällighet råkade Bergstrand komma med bland dem som togs ombord på drottning Elizabeths ”Britannia”.

1986 blev Bergstrand chef för Asienenheten på UD:s politiska avdelning. 1989-1995 var han ambassadör i Singapore, med sidoackreditering i Brunei.

Inför ett anbud om förtidspensionering som UD av besparingsskäl gick ut med till äldre tjänstemän antog Bergstrand ett erbjudande från Lunds universitet att under de två åren fram till pensioneringen 1997 vara Asienkonsult vid universitetet. Av UD hade han under åren 1996-1999 uppdraget att vara svensk representant i styrelsen för den nybildade organisationen Asia-Europe Foundation (ASEF) med säte i Singapore.

Bergstrand inledde också en ny karriär som författare. Han har gett ut ett tjugotal böcker under eget namn eller under pseudonymen Måns Ripa (på latin mons = berg och ripa = strand). De senare är oftast kriminalromaner och utspelas i hans hemtrakter i sydöstra Småland. Han har även publicerat några novellsamlingar: ”Buss 121 från Kalmar” (2020) och ”Bryggan” (2021). I de senare skriver han bl.a. om sina besök i Sydjemen, Somalia, Comorerna och Madagaskar. Bergstrands senaste bok är en framtidsskröna: ”Innan spåren försvinner” (2023).