2023 publicerades Staffan Carlssons bok ”Helgon och maktspelare; Dag Hammarskjöld som politiker”. Det är en utförlig redogörelse för viktiga utrikespolitiska frågor under Hammarskjölds tid som FN:s generalsekreterare (1953-1961). Carlsson har ägnat åtta år åt arkivarbete. Det är inte fråga om en heltäckande biografi om Dag Hammarskjöld, utan Carlsson har främst intresserat sig för hur de olika politiska besluten kom till. Medan Hammarskjöld själv ansåg sig vara en opolitisk ämbetsman, konstaterar Carlsson att han var en västorienterad, handlingskraftig realpolitiker.
Staffan Carlsson (född 1948) började som aspirant på UD 1975. Han hade gjort värnplikten vid Tolkskolan och tjänstgjorde på ambassaden i Moskva 1981-1984. Dessförinnan (1979-1981) arbetade han på SIDA:s biståndskontor i Bangladesh. 1990-1992 var han ambassadråd i Washington. Sedan var han departementsråd på UD:s politiska avdelning, från 1996 som chef för UD:s enhet för europeisk säkerhetspolitik. Carlsson var ambassadör i Budapest 1998-2003, i London 2004-2010 och i Berlin 2010-2015.
I sin bok visar Carlsson hur Hammarskjöld under sin tid i Sverige (som statssekreterare i finansdepartementet under Ernst Wigforss (1936-1945), som envoyé och finanssakkunnig i utrikesdepartementet (1946-1949), som kabinettssekreterare (1949-1951) och därefter som konsultativt statsråd och biträdande utrikesminister) deltog i viktiga förhandlingar som närmade Sverige till västmakterna. Han var svensk delegat vid förhandlingarna om Marshallhjälpen 1947-1948 liksom i OEEC (Organisationen för Europeiskt Ekonomiskt Samarbete) 1948-1953. I OEEC var han vice ordförande i exekutivkommittén 1948-1949. Han blev känd bland amerikanska, brittiska och franska toppdiplomater, vilket fick betydelse när en ny generalsekreterare skulle utses i FN 1953.
En tidig framgång hade Hammarskjöld genom Kinas frigivning av amerikanska flygare. Hammarskjöld hade rest till Peking och haft samtal med premiärminister Chou En-Lai. På sin femtioårsdag 1955 fick Hammarskjöld beskedet om frigivningen.
Suezkrisen 1956 blev en annan framgång. Hammarskjöld lyckades snabbt få en FN-styrka på plats mellan de stridande parterna. FN-soldaterna kom från många länder, inklusive Sverige.
Utförligast är Staffan Carlsson om Kongokrisen, där Hammarskjöld ställdes inför många utmaningar. Här visade han att han var mindre av ett helgon och mer av en maktspelare än man tidigare trott. Sovjetunionen var starkt kritisk till FN:s agerande och begärde att generalsekreterare Dag Hammarskjöld skulle avgå och hans ämbete ersättas med en trojka. Hammarskjöld svarade på kritiken – och vände utvecklingen – i två berömda tal inför generalförsamlingen den 26 september och den 3 oktober 1960.
Som Staffan Carlsson skriver sviktade Hammarskjölds personomdöme ibland. Det gäller särskilt utnämningen av den irländske diplomaten Conor Cruise O´Brien som FN:s civila representant i Katanga. Hammarskjöld hade läst dennes bok ”Maria Cross” om ett antal katolska författare (utgiven under pseudonymen Donat O´Donnell). (I sammanhanget kan nämnas att ett avsnitt om ”Kongokrisen” ingår i min bok ”Kalla kriget och Sverige”, som utgavs 2008.)
Genom boken om Dag Hammarskjöld ger Staffan Carlsson oss bättre kunskaper om och större förståelse för generalsekreterarens agerande i de olika kriser som han hade att ta itu med under åren 1953-1961. I flygkraschen i Ndola dog Hammarskjöld och alla andra ombord. Staffan Carlsson har ett kapitel om ”Mysteriet Ndola” och avfärdar en del konspirationsteorier. Undersökningar om vad som hände pågår fortfarande (jämför Ove Brings bok ”Gåtan Hammarskjöld; Berättelsen om flygkraschen i Ndola”, som utkom 2020).