2022 utkom boken ”Diplomatens sista depesch; Reflektioner från ett liv i rikets tjänst” av Johan Molander (född 1948). Molander gick på Försvarets tolkskola i Uppsala och lärde sig ryska. Sedan tog en fil. kand. i slaviska språk samt en jur. kand. 1972 antogs han som aspirant på UD. Molander tillhör teatersläkten Molander.

Hans första utlandsposter var i Moskva 1973-1977 och i Mexico 1977-1979. Från 1981 till 1986 tjänstgjorde han i kansliet hos Hans Blix, som just hade valts till generaldirektör för IAEA (Internationella atomenergiorganet) i Wien. Därefter arbetade han som andreman vid den svenska nedrustningsdelegationen i Genève. Under ett drygt halvår 1992 tjänstgjorde han vid FN:s specialkommission för Irak (UNSCOM). 1992-1998 var Molander chef för UD:s enhet för folkrätt, mänskliga rättigheter och traktaträtt.

Från 1998 till 2003 var han chef för Sveriges ständiga representation vid de internationella organisationerna i Genève. Han var ambassadör i Moskva 2004-2008 och sedan i Helsingfors 2009-2011. På egen begäran ville han efter tre år i Finland flytta hem och göra något annat. Han fick en tjänst på Säpo, där han arbetade med internationella samarbeten och deltog i en grupp som sysslade med kontraspionage mot Ryssland. 2012 blev Molander kabinettskammarherre vid Kungliga Hovstaterna och efter två år överceremonimästare.

I Molanders bok ligger huvudpunkten – naturligt nog – på Sovjetunionen/Ryssland. På 1970-talet var livet i Moskva grått och trist och det rådde brist på varor. Kulturlivet var dock livligt med målare och författare, opera, balett och teater. Molander karakteriserar sina tre chefer: Gunnar Jarring, Brynolf Eng och Göran Ryding.

Molander skriver om Vladimir Putin, som satsade på den ryska ortodoxa nationalismen och på segern i det Stora Fosterländska Kriget (andra världskriget). De fyra åren i Moskva som ambassadör blev för Molander en så gott som daglig besvikelse över den politiska utvecklingen. När det gäller ”det nära utlandet” tycks det inte finnas någon gräns för hur gärna man blandar sig i suveräna staters inre angelägenheter. Som exempel anförs Georgien, Krim och Ukraina. Molanders grundtips var dock att det lågintensiva kriget i Donetsk och Luhansk skulle fortsätta. Sedan kom invasionen av Ukraina den 24 februari.

Ett kapitel handlar om Sverige och Ryssland. Molander tycker att Sverige historiskt har uppvisat en tvivelaktig eftergiftspolitik gentemot Ryssland. Han skriver att den ryska politikens medel mot Sverige är aggressivt militärt uppträdande i Östersjön, ökande underrättelseverksamhet och cyberkrigföring samt omfattande desinformation. Han menar att ett svenskt medlemskap i NATO skulle, genom att fylla ett alltid farligt säkerhetspolitiskt vacuum, minska trovärdigheten i Rysslands hot mot våra baltiska grannar och därigenom faktiskt verka fredsfrämjande.

Andra kapitel handlar om tiden i Finland, om nedrustning, om arbetet hos UNSCOM i Irak samt om mänskliga rättigheter, juridik och politik. I ett avslutande kapitel ”Funderingar kring diplomati” skriver Molander om den tekniska utvecklingen, senast med internet. Han är kritisk mot sidorekryteringar till UD samt mot politisering och specialisering.

Molander är boksamlare och har särskilt intresserat sig för russica.